Back!
Oj, vad tiden går. Inser att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Men här kommer en liten lägesrapport iallafall :)
Under våren har det varit ganska svårt att prata om allt tycker jag. Jag har känt att vi inte riktigt kommit till den punkten att det känts bra att vara så allvarlig och tydlig som jag ändå tyckt att jag måste vara. Men vändningen kom nog helt och hållet här för drygt en vecka sen. Då hamnade vi i en lång diskussion, helt fredligt alltså, om allt. Jag fick berätta om min ångest och längtan, han fick berätta vad exakt som han är osäker på. Vi kom väldigt långt i frågan och det kändes som om han verkligen förstod.
En sak som jag fick klar för mig var att han behöver prata om barn, vad det innebär, min längtan och känslorna kring allt... ofta. Sen ville han göra saker som "man gör" när man ska ha barn. Så, nu har han valt vagn :D Den vagnen tycker han vi ska ha om vi ska ha barn. Bara det :)
Nej, men det känns väldigt bra. Sen har vi fortsatt prata och stöta och blöta. Han har fått mer klart för sig vilken tidspress jag sitter under. Det har han inte riktigt greppat förut. Nu förstår han. Det, om något i allt detta, kändes mycket skönt att han fick insikt i. Han har fått frågan inom vilken tidsram han tänker sig allt och svaret blev om 1-2 år, då kanske han vill börja planera för det. Så länge kan jag inte vänta och det har han förstått. Han frågade då hur jag tänker.
Jag berättade att min tanke hade varit att vi kanske kunde börja försöka under året, så man inte spiller mer tid om vi kommer behöva hjälp. Han sa: "Jag lovar inget, men det känns som om jag kanske kan gå med på det. Jag blir livrädd när jag säger det, men jag har tänkt lite att kanske... kanske efter semestrarna och så... så kanske vi kan börja med att låta bli att skydda oss, så får vi se om det händer nåt."
Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!
Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)
Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!
Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)
Jobbigt!
Sista veckan har jag suttit en del och läst om fertilitet och sånt. Även förlossningshistorier och en massa såna saker. Det var ju ingen vidare bra idé nåt av det! Efter en del surfande så kikade jag in på klinikens hemsida, den som finns här i stan. Där står att läsa:
Ålder
Både kvinnan och mannen bör ha fyllt 24 år. Kvinnan bör inte vara äldre än 37 år och mannen bör inte ha fyllt 54 år när utredningen börjar. Kvinnor som har fyllt 37 år men inte fyllt 41 år kan också få utredning och viss behandling, men Landstinget subventionerar inte provrörsbefruktning (IVF) om kvinnan fyllt 38 år eller mannen fyllt 55 år.
Vad roligt! Så om mindre än ett år så finns inte möjlighet att få hjälp med IVF om det skulle behövas. Eller, hjälp kan man få... men inte subventionerat. Och visst det handlar inte om pengar. Men ändå. Det fanns en massa mer att läsa men just det där fastnade. Känns riktigt jobbigt.
Satt i soffan bredvid M när jag fick en liten "ledsenkollaps". La mig ner och han frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt. Han ville veta vad som var jobbigt och jag försöke förklara. Han är ju bara man... men han sa väl inte så tröstande saker direkt:
"Vi ska ju åka till XXXX snart, sen blir det ju lite semester i sommar, vi ska ju kolla på XXXX konsert och sen blir det ju en sväng med mina kompisar efter sommaren. Det finns massor med roliga saker att tänka på, tänk inte på din ålder. Det finns många som är 40 och får barn."
Tack då. Det var inte tröstande. För det första finns det många som är 40 som inte kan få barn, som det är för sent för. För det andra skulle jag byta alla semestrar i världen mot att han sa: "Vi börjar försöka efter sommaren." Så nej, det var ingen tröst! Han märkte att det inte direkt vart bättre så han sa: "Vi ska ju kolla på den där lägenheten på söndag, det blir väl kul?" Ja, det är kul. Men jag skulle kunna bo i en skokartong, jag skulle inte bry mig! ALLS.
"Vi ska ju åka till XXXX snart, sen blir det ju lite semester i sommar, vi ska ju kolla på XXXX konsert och sen blir det ju en sväng med mina kompisar efter sommaren. Det finns massor med roliga saker att tänka på, tänk inte på din ålder. Det finns många som är 40 och får barn."
Tack då. Det var inte tröstande. För det första finns det många som är 40 som inte kan få barn, som det är för sent för. För det andra skulle jag byta alla semestrar i världen mot att han sa: "Vi börjar försöka efter sommaren." Så nej, det var ingen tröst! Han märkte att det inte direkt vart bättre så han sa: "Vi ska ju kolla på den där lägenheten på söndag, det blir väl kul?" Ja, det är kul. Men jag skulle kunna bo i en skokartong, jag skulle inte bry mig! ALLS.
Jag förstår att han inte kan ge mig det svar jag vill ha så där i en handvändning för att jag får ett litet sammanbrott, det förstår jag mycket väl. Men det är verkligen inte roligt att höra att jag har en massa saker att vara glad för. Det är väl klart att jag har! Jag är tacksam och glad över många saker i mitt liv! Men det gör inte barnlängtan mindre för det och det gör inte att jag blir yngre. Så det så.
En bra sak som kom ur det är att han ägnade hela resten av kvällen att se till att jag kände mig älskad och var väldigt lyhörd kring vad vi skulle hitta på närmaste dagarna. Han vill nog väl och han försöker verkligen. Han är en otroligt fin person och ibland kan jag känna att jag är orättvis som inte bara låter honom bli redo på egen hand. Att jag inte bara backar och ger honom tid.
Det är ju bara det att jag inte vet om jag har tid.
Kanske...
Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!
Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.
Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.
Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.
Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.
Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"
Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.
Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.
Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.
Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)
Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.
Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.
Oj vad tiden går!
Jisses, jag har inte skrivit sen innan flytten. Det betyder väl att jag har annat i huvudet antar jag :) Nu är jag iallafall istallerad i min nya hemstad och det känns bra. Det kommer bli kanon det här. Jag behöver "bara" ett jobb så att jag kan känna mig lite lugn kring ekonomin.
Jag var ju på klinken i januari. Fick en remiss att ta progesteronprov på dag 21 i denna cykel. Det var jag och gjorde idag. Remissen var ju från där jag bodde förut och nu tog jag provet här. Men det gick bra. Får se vad det blir av det nu. Ska bli intressant att se hur nivåerna ser ut. Svaret på proverna öppnar ju upp ämnet igen och det är nog bra.
Jag var ju på klinken i januari. Fick en remiss att ta progesteronprov på dag 21 i denna cykel. Det var jag och gjorde idag. Remissen var ju från där jag bodde förut och nu tog jag provet här. Men det gick bra. Får se vad det blir av det nu. Ska bli intressant att se hur nivåerna ser ut. Svaret på proverna öppnar ju upp ämnet igen och det är nog bra.
Nu har vi inte pratat om barn sen jag kom hit. Inte mer än så där flyktigt. Jag har nog inte kännt att jag vill prata så mycket om det och sen tror jag att det är bra att han får tänka lite i lugn och ro. Jag vet att han definitivt skulle kunna få vara pappa till mitt barn, så bra är han. Men det går inte att forcera fram heller och det måste få landa hos honom. Han behöver prata mycket om det och känna efter.
Han vill ha barn, det är ju inte där skon klämmer. Det är bara det att han vill inte just nu. Det är för tidigt i vår relation. Och visst är det så. Klart att det är för tidigt. Men jag har inte heller så jättelåg tid på mig. Så det är nog som sagt bra att proverna är tagna nu och att det blir lite naturligt att prata om det.
Han vill ha barn, det är ju inte där skon klämmer. Det är bara det att han vill inte just nu. Det är för tidigt i vår relation. Och visst är det så. Klart att det är för tidigt. Men jag har inte heller så jättelåg tid på mig. Så det är nog som sagt bra att proverna är tagna nu och att det blir lite naturligt att prata om det.
Jag var även och kollade upp varför jag blödde lite så där nästan varje dag under dec-jan. Var hos en väldigt speciell gynekolog som jag inte riktigt vet om jag vill gå tillbaka till. Men han tog en massa prover iallafall. Hoppas att jag får svar på dem idag. Han tog alla möjliga prover, massor med rör. Och så blodprover. Så allt skulle vi täcka in. Ska ringa nu precis och höra om det kommit nåt intressant svar.
Full fart
Jag förstår mig inte riktigt på min cykel, men det får vara så. Men nu har iallafall mensen dragit igång med besked. Ska börja testa med stickor lite tidigare än förra gången så jag inte missar ägglossningen. Tror att jag kommer ha ägglossning nästa helg. Stegringen väntar jag på fredagen. Så kommer väl ÄL typ lördag kväll/natt. Ska bli lite intressant att kolla om det stämmer denna gång.
Men jag blir inte riktigt klok på cykeln, för hur jag än ränkar de sista cyklerna så har jag en cykel på 25 dagar, ÄL infaller dag 13. Det ger ju 12 dagars lutealfas, vilket är helt normalt. Jag fattar inte hur jag räknat förut. Eller om cykeln har skärpt till sig. Får väl se hur det utvecklar sig.
Men jag blir inte riktigt klok på cykeln, för hur jag än ränkar de sista cyklerna så har jag en cykel på 25 dagar, ÄL infaller dag 13. Det ger ju 12 dagars lutealfas, vilket är helt normalt. Jag fattar inte hur jag räknat förut. Eller om cykeln har skärpt till sig. Får väl se hur det utvecklar sig.
Du är mina drömmar
Det är inte alltid som allt går som man tänkt sig. Och det är ofta som man förvånas lite över hur det svänger så kraftigt. Jag trodde ju i förra cykeln att det var nåt lurt med mensen. Vilket det var, jag hann börja tro att jag var gravid... jag hann börja oroa mig... jag hann börja glädjas. Sen kom ju menasen så klart. Men den var skum, betedde sig märkligt.
Så på dag 9 knep det till i magen som vid ÄL, jag började räkna... skulle ju inte testa förrän på morgonen efter. Har börjat med att testa från dag 10 eftersom jag nu sett att ÄL infaller dag 13-14. Men tog ett test vid lunch. TOK-positivt. Ehhh? ok? Givetvis har vi haft sex då samma morgon, givetvis lite så där härligt okontrollerat som det kan bli. Hade inte en tanke på att det kunde vara i "farozonen". Började räkna och ingenting stämmer. Inte en dag är rätt. Inget fertilt sekret heller som jag märkt av.
Men så 4 dagar efter ÄL, vilken jag fick fram att den var nog precis då när jag kände och när jag testade, fick jag en ljusröd flytning. Blod redan då? Sen inget mer... och så 6 dagar efter ÄL, samma sak. Läser så klart om det. Har dessutom lite märkliga flytningar som jag inte brukar ha. Läser och läser. Nidblödning och ökade flytningar vid graviditet. Men jag är säker, så är det inte. Men visst hoppas jag att en "olycka" skett. Precis som hoppet och oron tog plats i förra cykeln så gör den det även i denna.
Men så 4 dagar efter ÄL, vilken jag fick fram att den var nog precis då när jag kände och när jag testade, fick jag en ljusröd flytning. Blod redan då? Sen inget mer... och så 6 dagar efter ÄL, samma sak. Läser så klart om det. Har dessutom lite märkliga flytningar som jag inte brukar ha. Läser och läser. Nidblödning och ökade flytningar vid graviditet. Men jag är säker, så är det inte. Men visst hoppas jag att en "olycka" skett. Precis som hoppet och oron tog plats i förra cykeln så gör den det även i denna.
Hur gör man för att inte tänka på det? Nu ska jag ha mens till helgen om det är som det ska med dagarna. Känns ju som om jag inte kan lita på nånting just nu när det gäller apparaten. Jag hinner börja oroa mig, jag hinner börja hoppas, jag hinner börja drömma om att du finns där. Du lilla bebisfrö.
Mens
Jo den kom. Sent. Men den kom iallafall. Så det är som att när man sätter ord på saker och ting så jinxas det. Hade faktiskt väldigt gärna fått en sån julklapp... även om det troligtvis inneburit en del jobbiga diskussioner för mig med M.
Jag är så löjligt kär i den här mannen. Skön känsla! Men så klart även en del ångest förknippat med det. För det innebär ju att jag kanske kommer mista det. Eller så är det ju alltid, man kan alltid mista kärleken. Men här kan det hända att jag mister den för att jag väljer barn så småningom. Det är en väldigt märklig känsla. Men just nu får det vara det lyckliga som är det primära. Det andra känns lite långt borta just nu.
Förresten! Jag har fått tid hos gyn! Nu blir det koll av apparaten och det känns bra. Den 10:e ska jag dit så det kanske blir en bra utgångspunkt för en dialog med M sen. Konstigt men bra att det blir gjort nu :)
Så kom julen :)
Jag är lite av en jul-junkie. Jag gillar julen och det familjemys det innebär. Det är en skön känsla att minnas alla fina jular jag haft med min familj. Vi har det alltid så mysigt, äter gott och dricker ingen alkohol. Det är fridfullt och avslappnat. Jag är otroligt lyckligt lottad som har en sån fantastisk familj! Jag älskar er, det vet ni, över allt annat. Och ni betyder allt för mig!
Jag och M har vår första jul ihop, det är lite roligt. Vi fick chansen att spendera ganska mycket tid ihop nu de här dagarna kring jul och jag känner mig glad som har honom i mitt liv. Vi kommer hinna träffas massor nu kring helgenr och det är bra. Vi behöver tid ihop och få känna av varann ordentligt. Det här är väldigt bra för oss :)
Det kommer upp små korta diskussioner om barn då och då, men på ett ganska ytligt plan. Det verkar lite som om han börjar känna av ämnet lite. Så vi får se vart det barkar framöver. En lite (o)lustig sak är att jag skulle haft min mens för tre dagar sen, eller som senast två dagar sen. Det är ett orosmoment, men jag tror egentligen att det snarare är lite stress nu kring jul och allt som ställer till det med dagarna. Men det lilla, lilla hoppet som nånstans dansar runt i magen är lite svindlande. Jag kommer få min mens under helgen, jag är helt säker på det. Men ändå så finns det nåt där som snurrar runt och tänker "om".
Men om "om" skulle vara så, så är det meningen. Och den julklappen kommer vara den sjukt bästa i hela mitt liv. Galet.
Men om "om" skulle vara så, så är det meningen. Och den julklappen kommer vara den sjukt bästa i hela mitt liv. Galet.
Då var det dags igen då :)
Ja, nu är det tester igen ett par dagar. Är på dag 10 idag, stegringen väntas på torsdag och ÄL på fredag :) Det är bra med koll.
I övrigt händer det inte så mycket. Jag söker jobb i M:s stad. Inget än, men jag tror dte lossnar snart. Imorgon ska jag på ett möte på jobbet som kan vara lite avgörande också, så vi får se vad det blir av det. Mycket som händer fast ändå inte.
Jag har lyckats med att sköta kost och motion, så nu har jag gått ner 11,5 kg. Det känns på kläder och även i knän och fötter. Lättare kropp ger ju mindre ansträngning på knäna och fötterna så klart. Kläderna sitter bättre och jag känner mig piggare. Men än är det en lång bit kvar och målet är satt till April-Mars nånting. Så det är bara att kämpa på. Jag har verkligen hittat ett sätt att göra detta på som passar mig. Det är ingen direkt uppoffring alls för en mattokig som jag är. Visst kan jag sakna vissa saker, men det är ändå enklare med detta än många andra "dieter".
Barn. Det gnager i mig det ordet. Igår fick jag reda på en kompis som ska ha sitt andra barn. Å vad roligt. Jo eller kanske inte. Klart jag är glad för deras skull på sätt och vis. Men jag kan inte glädjas åt det. Det är svårt att verkligen bli glad på riktigt. Men på nåt sätt är det som om jag bara skjuter det ifrån mig. Orkar inte riktigt bry mig. Jag måste inte bry mig och vara superglad för att ALLA ANDRA får barn. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket.
Härom dagen fick jag ett meddelande från en av tjejerna på Familjeliv, en som jag skrivit lite med. Vi båda skulle tycka det var kul att ses sen när vi har varsin liten kotte. Skulle vara så kul! Jag hoppas att det skulle kunna vara så att vi faktiskt ses sen med varsin barnvagn och en liten där i. Nåra av tjejerna där i vår lilla tråd är gravida. DOM kan jag känna lycka för, DOM unnar jag all värme och är väldigt glad för. De tjejerna fyller en viss funktion i min egen strävan och dessa tjejer vet precis hur allt är, hur det känns. Vi kan verkligen förstå varann på ett annat plan.
Härom dagen fick jag ett meddelande från en av tjejerna på Familjeliv, en som jag skrivit lite med. Vi båda skulle tycka det var kul att ses sen när vi har varsin liten kotte. Skulle vara så kul! Jag hoppas att det skulle kunna vara så att vi faktiskt ses sen med varsin barnvagn och en liten där i. Nåra av tjejerna där i vår lilla tråd är gravida. DOM kan jag känna lycka för, DOM unnar jag all värme och är väldigt glad för. De tjejerna fyller en viss funktion i min egen strävan och dessa tjejer vet precis hur allt är, hur det känns. Vi kan verkligen förstå varann på ett annat plan.
Jag vill bli mamma, det vet jag att jag vill. Det är så svårt bara att sätta det i verkligheten just nu.
Tiden bara går
Jag inser att tiden bara går i ett allt snabbare tempo känns det som. Det är nog för att jag hela tiden tänker ett par helger framåt. Jag och M träffas ju inte så ofta så det blir på nåt sätt hela tiden fokus framåt.
Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig.
Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig.
Mycket räknande och dagar hit och dit är det :) Men kontroll är bra att ha tycker jag.
Ingen annat nytt under solen direkt. Jag och M fungerar hur bra som helst tillsammans. Det känns löjligt bra mellan oss och det enda som grumlar allt just nu är barnfrågan. Allt annat är hur bra som helst och vi är överens om allt annat också. Barnfrågan är doch satt på paus, ingen av oss är direkt redo att prata om det fullt ut. Jag är det inte för att jag tycker att vi inte är där än i vårt förhållande. Och han är inte heller där än, mest tror jag pga att han inte vet hur han ska förhålla sig till det. Han vill ha barn, men inte nu. Han vill inte att jag ska avstå nu för hans skul. Och han vill vara med mig. Så vi har ett knivigt läge kan man säga. Men vi har gemensamt sagt att vi tar det efter jul och nyår, för vi kommer träffas mycket då. Så det känns bra. Jag känner att jag behöver lite tid att landa i hur jag vill sätta upp mitt "ultimatum" och jag tror att han behöver tid att fundera på hur han vill ha det med oss. Så tar vi det därifrån.
Long time...
Det är inte alltid så enkelt att blogga känner jag. För det är svårt att sätta ord på saker och ting. Jag brukar ha lätt för att skriva, men det är inte så just nu. Det virvlar runt tankar i huvudet och jag blir inte klok på det. Så jag försöker att sluta fundera. Lättare sagt än gjort.
Iallafall så ska jag få komma till kliniken i stan, det kanske jag har skrivit? Det är bra, då kan jag få koll på om apparaten fungerar och så där. Jag hoppas oxå få lite recept som jag kan använda för att förlänga lutealfasen om det skulle behövas. Men jag har nog faktiskt börjat få lite koll på att min lutealfas faktiskt inte är så kort som jag trott. Känner väl att jag iallafall vill ha recepeten så jag kan ta progesteron för att förlänga nån dag eller två.
Jag söker jobb också. I Martins stad. Det är betsämt att jag ska försöka flytta dit. Det är blandade känslor kring det. För det mesta är det hur bra som helst. Jag vill väldigt gärna komma närmare honom och ge oss en chans. Men ibland tvekar jag, det är väl alltid så att man tvekar ibland. Tvekar för att jag åter igen flyttar, drar upp mig själv från en plats där jag rotat mig lite. Tvekar för att jag åter igen gör stora förändringar för en man. Tvekar för att jag åter igen ska börja om.
Sen är det så att jag är sån till naturen, jag gör sånt. Jag tar chanser och gör saker lite grann med en klackspark. Och det är därför jag har kommit så långt i mitt liv som jag har gjort. Självklart har jag gått på nitar och gjort urdumma val emellanåt. Men jag har också skapat mitt liv utefter vad jag vill att det ska vara. Det är ju egentligen endast detta med barn som inte har lyckats. Det har jag skjutit upp och satt på paus lite för många gånger. Jag har velat hitta det perfekta tillfället. Men det blir aldrig perfekt.
Och när jag så tog just den saken i egna händer så dök Martin upp. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är meningen. Jag vet att jag är menad att bli mamma, jag tror att jag blir en bra mamma och att det kommer vara det som gör livet koplett. Men om jag fått det om bakfoten då? Om det inte är så? Vad vet jag. Det kanske är meningen att jag INTE ska bli mamma. Kanske är det nåt fel på mig som gör mig olämplig. Kanske är det så att jag borde låta livet bestämma det åt mig och inte lägga mig i?
Även om jag ibland vill ha ett facit, så bävar jag väldigt mycket för vad det står i det. För jag tror det finns ett facit, oavsett vad man väljer så finns det någon som vet precis hur det kommer att bli. Och det gör mig nyfiken. Om jag kunde få bjuda denne någon på middag och få blicka framåt, då skulle jag fråga om det finns en anledning till att jag har så stora val att göra hela tiden. Om jag fick veta, skulle jag bli lugnare i själen och sluta undra? Mest troligt inte.
Troligtvis skulle jag göra allt för att förändra facit och skapa något annat. Eller?
För övrigt är det snart dags att börja med ÄL-stickor igen. Jag vill ha koll på den, vill föra statistik så många månader det bara går. Jag tror det är bra. Så ÄL-stickor och tempning är verktyget för det. Tempar gör jag för att se när ÄL kan tänkas vara och när ägget har släppt. ÄL-stickorna är till för att se stegringen i LH-hormonet. Hormonet säger åt ägget att mogna och så småningom släppa. Om det nu var nån som läser här som inte vet ;)
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Det går bra nu!
Ja, jag känner att det går bra! Jag vet inte om ni minns, men jag la ju om min kost för ett tag sen och fick ordning på träningen. Och det börjar ge resultat! Har gått ner 8 kg snart (7,8) och kläderna passar så mycket bättre. Det är väldigt roligt! Jag har mer energi och är piggare också. Det går på räls!
I övrigt så dansar tankarna runt i huvudet på mig. Det är svårt att verkligen ta ett beslut som håller i mina egna argument. Men det får bli som det blir. Jag är kär, jag har det bra och jag vet att jag vill ha barn. Så ungefär är det. Men jag tar allt som det kommer. Inget är enkelt heller. Aldrig nånsin enkelt.
Om jag kör på med min kost och träning så beräknar jag att vara i mål i mitten på februari. Tror inte riktigt det håller. Men kanske slutet på mars. Och då är jag förhoppningsvis klar med hur allt kommer bli framöver. Men det är mycket som kan hända på vägen dit. Håll alla tummar ni kan för mig, så att allt faller på plats och jag får koll på mitt liv.
Mycket tankar och många "om"
Tiden bara går! På gott och ont. Jag kom på idag att jag knappt haft tanken på att blogga här senaste tiden. Märkligt det där. Det går i perioder verkligen.
Nu är jag på det klara med hur jag känner med allt. Det går fram och tillbaka lite grann men essensen av allt är klar. Jag fick mens i fredags, så jag är idag på dag 6. Ska börja testa på fredag tänkte jag. Men stickorna alltså. Men jag har bestämt mig för att hoppa över denna ÄL också. Martin kommer och jag känner att det är bra om vi får ses igen. Jag vill inte boka av att han ska komma för att en donator ska komma. Han ska dessutom vara här ett par dagar, lite längre än bara helgen. Så vi kommer ha världens chans att prata om allt då.
Jag har bestämt mig för att byta donator om jag ska fortsätta med inseminationerna sen. Det finns ingen speciell anledning till det så där. Mest bara att det känns så. Det är nåt som smugit på mig, så jag känner att jag måste ta det med honom. Han kommer säkert inte tycka att det är så roligt. Men i mitt läge måste det kännas helt bra och av nån anledning så gör det inte det.
Sen har nåra av de jag pratar med på nätet som sitter i samma sits plussat nu! Härligt! Så klart är jag glad för deras skull, underbart! Det finns även nåra som kämpar på, som fortfarande inte fått plus. Jag önskar er all lycka! Vi kommer plussa allihop så småningom!
Då ska vi se
Nu är jag tillbaka från min lilla resa. Det var skönt att få komma bort och inte fundera så mycket på bakandet, karlar och allt. Det blev lite funderande ändå så klart men lite lättare att få distans till det. Jag hade ägglossning när jag var borta och har nu gått en hel cykel snart, det är bra för att kolla lite hur det ser ut i en opåverkad cykel.
Mensen ska komma på fredag eller lördag om allt är enligt plan. Jag fick en fin stegring, fertilt sekret och ordentlig känning av att ägget lossnade så denna cykel är nog ganska normal. Såg dessutom på tempen att ägget verkligen lossade så det är bra. En helt och hållet opåverkad cykel som fungerade enligt planen.
Nu lutar det åt att nästa ÄL är nästa insemination också. Bara en sak som ställer till det lite... Martin kommer den helgen. Och jag måste prata med honom om allt kring det. Jag vet just i skrivandes stund inte alls hur jag ska ta upp det eller hur jag ska göra med det. Min känsla är att jag hoppar över den ägglossningen oxå så vi hinner prata om allt ordentligt. Men å andra sidan så blir det ju säkert så framöver... att vi kommer vilja ses när det är ÄL-tider eftersom vi vill ses så ofta det bara går.
Så helt klart är ju att jag måste prata med honom om det, och fråga hur han ser på det. På riktigt. Inte bara i teorin. Tunga frågor att ta upp när man är nykär och inte vill annat än att det ska bli bra.
Men en sak är ju säker, jag kommer aldrig ångra ett barn. Men jag kanske kommer få ångra att jag satsar på kärleken och väntar med barn. För då vet man inte om jag KAN få barn alls. Valet borde vara lätt, eller hur? Men det är det inte.
Paus från bakandet
Ja nu är det nån veckas paus här i bloggen. Jag ska iväg på lite semester och återkommer om en dryg vecka. Dte ska bli lite skönt att komma iväg och bara ta det lite lugnt, umgås med vänner och ha det bra. När jag kommer tillbaka sen så hoppas jag att mina vänner på Familjeliv har plussat och mår toppen!
En tjej där inne mår inte så bra, hon har plussat men det är osäkert på om det är ett litet foster där inne eller inte. Usch! Jag tänker på dig Capiche <3
Det är ju såna saker man inte tänker på... att man kan ju plussa rätt var det är, men det behöver inte gå vägen ändå. Och vilken sorg att när man äntligen får ett plus... så kan man inte glädjas åt det. Nej usch, det kan inte vara roligt alls.
Hoppas ni kommer tillbaka och kikar här i bloggen sen, för jag är tillbaka senare. Då ska det bakas bebis :)
Känslor
Idag är det dag 5 på mensen, snart dags att börja testa igen med ÄL-stickor. Känns inte så jättemotiverande denna gång. Jag vet ju att det inte blir nån insemniation denna gång. Jag är på resande fot och kommer inte kunna inseminera denna cykel. Så det känns inte som nån stress och det är bra att få en "lugn" cykel. Jag kan testa, notera och kolla exakt hur lång lutealfasen är. Jag får en cykel, förhoppningsvis, med tydlig stegring och så kan jag räkna dagarna efter fram till nästa mens.
Det som är ett litet huvudbry nu är de andra känslorna. Det är inte helt enkelt att hantera det här med att en man kommit in i livet. Eller just det är ju bara trevligt! Men de känslor som kommer med det är inte helt enkelt. Jag vill inte sluta med inseminationerna, det känner jag starkt. Det är ett beslut som jag är ganska klar med att jag vill fortsätta med. Men att så tydligt gå emot hans vilja att bli pappa känns så där. För ska vi vara ihop i fortsättningen så blir han ju pappa även om han inte är den biologiska och juridiska pappan.
Jaaa... hörrni. Livet tar sina märkliga vändningar. Jag hoppas att jag om ett år tittar tillbaka här i bloggen och förundras över hur jag tänkte och oroades. Att jag då sitter med flera svar och en klarare bild av min framtid. Men det finns också en tjusning i ovissheten. Det är klart att man aldrig kan planera för allt och det är inte meningen heller. Men i detta läge så var det en viss plan lagd, den planen ställdes på ändan av en man som svassade in och gjorde entré. Så klart är det något jag är glad över! Men jag hoppas också att det inte blir en stor sorg i det framöver.
Men vet ni? Det är alltid så, det går inte att planera. För gör man det i för stor utsträckning så blir det bara pannkaka iallafall. Nu får det bli som det blir och det är helt ok. Jag har klarat ut livet förut och kommer göra det nu med. Med erat stöd och kramar så kan det aldrig gå fel :)
