Känslor
Idag är det dag 5 på mensen, snart dags att börja testa igen med ÄL-stickor. Känns inte så jättemotiverande denna gång. Jag vet ju att det inte blir nån insemniation denna gång. Jag är på resande fot och kommer inte kunna inseminera denna cykel. Så det känns inte som nån stress och det är bra att få en "lugn" cykel. Jag kan testa, notera och kolla exakt hur lång lutealfasen är. Jag får en cykel, förhoppningsvis, med tydlig stegring och så kan jag räkna dagarna efter fram till nästa mens.
Det som är ett litet huvudbry nu är de andra känslorna. Det är inte helt enkelt att hantera det här med att en man kommit in i livet. Eller just det är ju bara trevligt! Men de känslor som kommer med det är inte helt enkelt. Jag vill inte sluta med inseminationerna, det känner jag starkt. Det är ett beslut som jag är ganska klar med att jag vill fortsätta med. Men att så tydligt gå emot hans vilja att bli pappa känns så där. För ska vi vara ihop i fortsättningen så blir han ju pappa även om han inte är den biologiska och juridiska pappan.
Jaaa... hörrni. Livet tar sina märkliga vändningar. Jag hoppas att jag om ett år tittar tillbaka här i bloggen och förundras över hur jag tänkte och oroades. Att jag då sitter med flera svar och en klarare bild av min framtid. Men det finns också en tjusning i ovissheten. Det är klart att man aldrig kan planera för allt och det är inte meningen heller. Men i detta läge så var det en viss plan lagd, den planen ställdes på ändan av en man som svassade in och gjorde entré. Så klart är det något jag är glad över! Men jag hoppas också att det inte blir en stor sorg i det framöver.
Men vet ni? Det är alltid så, det går inte att planera. För gör man det i för stor utsträckning så blir det bara pannkaka iallafall. Nu får det bli som det blir och det är helt ok. Jag har klarat ut livet förut och kommer göra det nu med. Med erat stöd och kramar så kan det aldrig gå fel :)
Kommentarer
Trackback
