Högsta vinsten!
Nej jag har inte slutat blöda eller mirakulöst blivit gravid igen. Men idag insåg jag att min sambo är den allra bästa man kan ha i hela världen. Det visste jag ju egentligen, men ändå.
När vi började försöka bli gravida förra gången så pratade vi mycket om när på året vi skulle vilja ha barn... att vi helst ville ha bara ett barn... att vi gärna ville ha en liten tjej. Ja vi pratade om önskemål hur knäpt det än låter så här i efterhand. Vi sa då att en bebis som är född under den första delen av året skulle vara roligast. Givetvis är barnet välkommet precis när som och även vilket kön som helst skulle vara välkommet. Och självklart OM det skulle bli tvillingar så är båda lika välkomna! Men ni vet... man pratar om hur man skulle vilja att det föll ut om man fick välja.
Idag så kom jag på att om vi skulle lyckas ganska snabbt igen så skulle det kunna bli en decemberbebis om den kommer för tidigt. Alltså då menar jag om dte tar sig på en gång och sen att den kommer för tidigt. Så frågade jag M vad han tyckte om det. Hans svar var så underbart:
"Jag skiter i vilken månad på året, vilket kön och hur många. Skulle det bli så att vi måste ta hjälp av IVF så sätter vi in två embryon för att maxa chanserna och så får dom gärna födas på julafton om dom vill. Jag vill inte veta könet i förväg och jag bryr mig inte om heller vilket kön det skulle bli, oavsett vilket är det det bästa som kan hända!"
Han är bara så himla bäst! Jag älskar honom! Så klart spelade det ingen roll innan misfallet heller, det vet jag ju. Men vi pratade om hur vi skulle önska att det skulle bli. Men nu känner vi båda verkligen att det spelar så otroligt liten roll alla de där små detaljerna. Kön, tid på året eller till och med om det är en eller två... skit samma, om vi lyckas igen kommer tidpunkten eller antalet spela noll roll. Lyckas vi kommer vi öppna våra liv för den eller de lilla liv/liven och skulle den/de dela någon högtidsdag är det ändå den allra bästa födelsedagen vi kommer fira nånsin!
Kan man känna knoddas redan nu?
Igår kväll låg jag och skulle sova. Helt plötsligt så var det som om nåt vände sig nere i magen. Långt nere. Visst kan det ha varit tarmarna som rörde sig, men det kändes längre ner. Och bara som en rörelse. Bubbel :) Tror det är väldigt tidigt, men det kändes ändå inte som tarmrörelser.
Längtar som sjutton tills det verkligen känns. Kommer vara väldigt konstigt när man känner en spark ordentligt så där. Rätt upp i revbenen :)
Imorgon ska jag jobba igen efter ett par dagars hemmavaro. Blödningen har slutat och illmåendet håller i sig. Hoppas det blir uthärdligt nästa vecka. Har en del att ta i tu med när jag kommer tillbaka. Men jag kommer vara väldigt tydlig med att jag inte kommer ta mer än att jag fixar det varje dag. Ingen stress och ingen övertid för mig på ett bra tag nu.
En kollega skrev till mig: Ta hand om dig! Det är inget att ta för givet, man måste varva ner och ta det lungt.
Så precis det kommer jag göra. Det får ta den tid det tar. Och jag måste lära mig säga nej och säga ifrån. Bli hårdare med det. Och bli bättre på att be om hjälp.
Hoppas oxå på att mammabyxorna kommer snart... mina vanliga brallor är inte så sköna just nu :)
Lång helg
Ja det kände som om det blev en lång helg, massor att göra. Och inte lång i en positiv bemärkelse. Den gick fort, men inte så mycket avkoppling direkt. Men men, det kommer väl fler :)
Visningen på lägenheten gick bra! Nu är budgivningen igång och det verkar som om den också kommer gå bra. Det är en lättnad faktiskt att kunna känna ATT den blir såld och faktiskt till ett högre pris än vi trodde. Det gör att vi inte behöver topplån och så där på nya lägenheten. Kanoners!
Om dryga veckan är det dags för inskrivning, det blir kul! Och sen får vi se då om jag bokar om KUB-testet en vecka tidigare. Dom vet ju säkert vad dom gör när man bokar... men jag vill gärna ha testet en vecka tidigare. Känns lite som om det blir ohållbart att inte låta jobbet veta snart. Det dyker upp saker varje dag som påverkar framtiden, så det känns som om det vore bra att dom får veta.
Om allt går bra försvinner jag ju till semestern och kommer inte tillbaka sen på ett tag. Det är 5 månader av jobb, sen är vi inne i juli och då börjar det dra ihop sig. Galet egentligen! Va? Vad fort det går! Men ändå så långsamt... Att få "gå ut" med graviditeten kommer kännas skönt, det är ett himla smusslande och fixande hela tiden tycker jag. Nu är det inte långt kvar så får vi dela med oss sen :)
Igår gick jag in i vecka 10. Lite roligt att det blev tvåsiffrigt.
Dagarna går, men väldigt långsamt
Ja jag tycker det går långsamt. Inge stora krämpor. Det kan hugga lite och sticka lite ibland i apparaten, men inget som stör mig så där. Illmåendet är väl det som känns jobbigast även om jag vet att många andra har det värre. Jag mår illa om jag inte äter, jag mår illa om jag äter. Det är mest en litenstund just precis när jag äter som det känns ok på :) Sen borde jag äta lite mer varierat kanske, men det är svårt eftersom vissa saker funkar bättre än andra tt äta. Antar att så länge man inte lever på chips, vingummin och läsk så är det väl relativt vad som är bra och inte.
Jag äter ju inte dåligt egentligen, men det känns lite som om jag borde äta mer grönsaker och så där. Ska bättra mig!
Sen börjar de nattliga toabesöken bli lite jobbga, men det lär man ju få vänja sig vid, hehehe! Bara att stå ut!
Vi köpte ny lägenhet i veckan förresten! Galet roligt och lite läskigt... Vi bor väldigt litet idga och tills Myran kikar ut så måste vi flytta. Och ja, det blev så nu då. En lagom trea med en planlösning som känns superbra, nytt och fräscht. Inflyttning om ett par månader. Allt mitt är ju packat i lådor i förrådet och det lilla vi har i lägenheten hår ganska fort att packa ihop.
Tur för mig att jag inte ska bära så mycket! Haha! Jag får vara arbetsledare :)
Det känns bra, pirrigt, roligt och lite skrämmande att det lixom börjar bli allvar detta! Ny lägenhet... vi kollade på ny bil i veckan med... I sommar går jag som en strandad val och stänkar med en tjock mage. Hej och hå! Men det kommer ju bli ett roligt år! Verkligen!
Nu håller vi bara tummarna för att M:s lägenhet blir såld fort och vi kan flytta in i nya. Det kan ju ta tid så lite tålamod är väl på sin plats ang det kan jag tänka.
Nästa vecka blir det VUL! Ska bli sjukt roligt och M är riktigt pirrig inför det. Hoppas man får en liten bild oxå... *håller tummarna*
Nu har jag smält det lite grann :)
Jaaa... hörrni. Det gick! Jag som trodde att denna cykel absolut inte skulle vara rätt cykel! Men jisses... det gick!
Jag tar det från början... Ägglossningen var ju två dagar tidig så jag väntade mig ju mensen två dagar tidigt. Siktet var inställt på den 20/12, då skulle mensen komma. Och givetvis spottingsarna innan dess. Så kom måndagen den 16:e och en strimma blod visade sig på pappret... lite rosa flytningar. Jaha, då var det kört då i denna cykel. Jag var så less!
Men det stannade där! Det kom inget mer... förrän liiiiiite på onsdagen. Men inte som det brukade vara. Då började jag tänka att kanske B-vitaminen kunde ha hjälpt ändå mot mina spottings? Kändes ju faktiskt ganska bra ändå. Som jag skrivit tidigare så har jag ätit B och D-vitamin som tillskott utöver mina multivitaminer denna månad. Började strax efter att mensen kom den 27:e nov.
Iallafall, fredagen kom. Ingen mens, inga spottings. Där nånstans började jag tänka att kaaaanske då? Men jag vågade inte skriva höär i bloggen eller nånstans på FL att jag kanske började misstänka nåt. Då jinxar jag det tänkte jag! Så jag knep. Och mamma frågade: Har du fått mens än?? Nej... det har jag inte, men den kommer.... fick ju spottings och har mensvärk. Så den kommer! Men lördagen gled förbi, inte tillstymmelse till blod. Och sen måndagen den 9:e, som borde varit ca 2 dagar efter ÄL, så hade jag ganska ont i brösten. Det kan man ju ha ibland efter ÄL eller inför mens, så jag tänkte inte så mycket på det.
Söndagen började närma sig sitt slut och det var ju den dag som min kalender sa var BIM så jag hade lite den dagen som riktmärke. Min mens är aldrig sen. Och söndagen den 22:a var det cykeldag 26. Så sen har mensen bara varit en enda gång och den gången hade spottingsarna hållit på sen en vecka tillbaka.
Satt och jagade upp mig själv lite, pratade med FL-vänner och nåra av dem peppade mig att testa. Jag var ju då på ÄL + 15 eller 16 nånting och då brukar det ju synas gott och väl på graviditetstest. Jag hade en enda sticka hemma, en sån där billig som jag fått på köpet när jag köpt ÄL-stickor. Den visar, precis som ÄL-testen, ett kontrollstreck och ett teststreck. Kunde knapps sova men somnade till slut och vaknade vid 6-tiden. Hjärtat baknade hårt när jag gick upp. Kissade en skvätt i en liten burk och doppade stickan. La den på handfatet och vände mig för att torka mig... Kikade lite på det... ingenting.
Plockade ihop förpackningen till testet och slängde... reste mig upp och skulle tvätta händerna. Då ser jag två starka streck! AAAAAHHHHHHH! Jag ville bara skrika av glädje! Stod där och stirrade på testet... kunde det vara sant? Så här såg det ut:
Ingen direkt tvekan där inte! Det är ett tydigt streck intill kontrollstrecket :) Fotade i all hast stickan upp och ner, men vad gör väl det?
Gick med stickan i hande till sovrumsdörren men bestämde mig för att M troligtvis inte riktigt skulle grappa vad det var jag visade så jag bestämde mig för att vänta med att tala om det. Jag ville köpa ett sånt där digitalt och se "gravid" i displayen. Sen hade jag sett en bok för ett tag sen som jag tyckte var jättesöt, en bok som hette "Att bli pappa" som jag gärna ville ge honom den dagen jag plussade... och den dagen var ju här nu!
Så jag höll det hemligt halva dagen, åkte sen iväg och skyllde på att jag skulle slänga sopor och tanka... köpte ett digitalt och den boken. Skaffade en liten presentpåse att lägga dem i och så hem igen.
M höll på med nåt i vardagsrummet så jag smet in på toa och tog testet. "Gravid 2-3" stod det! Galet! Nu är bilden tagen efteråt, men det här är jättemäktigt att se framför sig:
Det kändes overkligt men så klart helt galet roligt! Så ner med boken och testet i påsen och så ut ur badrummet och gömma påsen. Hade köpt med mig lunch hem och tänkte att vi skulle äta först... det var lite svårt ska jag medge ;) Men så gick jag och hämtade påsen och sa: "Jag hittade en liten present till dig på stan! Du får den en dag för tidigt... men god jul!"
Han tittade ner i påsen och sa: "Jag ska inte ta det här som att du är gravid va???" Så tog han upp boken och insåg att det låg ett graviditetstest i påsen med. Då sa han: "Nej nej, vem har du fått det här av?" Hahaha! Gulle! Sen kunde han inte säga mer än: "Är det sant?" och så kramades vi och grät lite :)
Denna bok var det. Vi har nu läst den och tycker båda att den är väldigt bra som start :) Lite roliga och gulliga råd till en förstagångspappa :)
Ja herregud vilken julklapp! Vi var båda i lite chock och kunde inte sluta le och titta på varann lite nu och då under hela dagen. Vi hade en del att göra under dagen så det var nog bra. M kom där på eftermiddagen och sa: Jag ska bli pappa! och log brett, det kändes som om det var då det landade lite för honom. Finaste M!
Vi bestämde tillsammans att våra närmaste familjer skulle få veta, så jag förberedde en present till min syster som passande nog har namnsdag på julafton. På kortet skrev jag: "Grattis på namnsdagen... Moster :)". När vi sen kom till min mamma där vi skulle fira jul så fick hon presenten. När hon läste kortet började vi båda att gråta! Hahaha...! Mamma kom in och undrade vad vi höll på med, så hon fick läsa kortet hon med och så grät vi lite till! Jag ville dela detta med dem på en gång så jag kan få stöd och råd redan tidigt i graviditeten, vi är så tajta vi tre så det var naturligt att låta dem få veta.
Så ja... nu är jag gravid då! Galet roligt, spännade och lite skrämmande med så klart! Men vi har pratat massor och är så himla glada för det här så vi kommer fixa det här kanon!
Nu väcks säkert frågan hos någon, hur gjorde just vi för att lyckas? Och svaret på det är jag nog inte helt säker på och troligtvis finns det ju heller inget glasklart svar. Det är säkert en del tajming och en del tur. Men jag tog ju D och B-vitaminen som jag skrev om tidigare. Sen det här med tajmingen... jag vet inte, vi fick ju knappt till nåt sex innan ÄL alls.
På söndagen den 1:a dec fick vi till det, men det var redan på dag 5 i cykeln. Sen fick jag lite fertilt sekret redan på tisdagen och blev lite så där att vi borde ha sex. Men ingen av oss orkade då det var fullt upp i veckan. På torsdag morgon tog jag ett ÄL-test, det var ganska starkt så jag fattade ju att tillsammans med det fertila sekretet så var det snart dags. Vi bestämde att om ÄL-testet var positivt på fredag morgon så skulle jag väcka M. Det var positivt, men jag var så himla trött och tänkte: "Näää, fan heller. jag orkar inte!".
På förmiddagen sms:ade jag M och sa att vi var tvugna att ha sex innan vi åkte iväg över helgen och det var han med på. Hem efter jobbet och så på det bara :)
Gjorde jag nåt annorlunde just denna gång? Ja faktiskt, men jag tror ju inte att det spelade nån skillnad. Jag plockade fram telefonen och kollade mail, FB och FL i typ 20 minuter medans jag låg med benen upp mot väggen... hahahaha! Sen duschade vi och drog iväg på en helg full med aktiviteter, hann inte tänka så mycket heller. Sen på måndagen där började det onda komma i brösten. Så vi kan ju iallafall veta exakt när ploppen blev till ganska exakt. Ägget släppte nog nån gång från fredagen till lördagen nånstans. Så kanske den 7-8:e december. Lite kul att veta!
Nu väntar en rad lediga dagar vilket är jätteskönt! Jag har sovit som en klubbad ända sen plusset. Tror både ledigheten och stressen som släppt gör sitt till att jag sover. Jag har nog säkert vart mer stressad och funderat mer på det här med IVF än vad jag trott själv. Nu kan jag släppa det och det är jätteskönt!
Vi vet ju inte att allt går bra med ploppen, det är ju ång väg kvar. Men vi väljer att vara glada och låta oron över MF och framtida tester ta så liten plats som möjligt. Just nu vill vi vara lyckliga och njuta av att vi väntar på en liten knodd som beräknas komma till oss i slutet på augusti :)
Jag är nu i vecka 5 eller 4+5 om man ska vara petnoga :) Efter ledigheterna ska jag ringa kliniken och berätta, kolla om jag ska fortsätta gå hos dem eller om det blir nån annanstans. Sen ska jag boka av tiden på IVF-kliniken och så skriva in mig hos BM.
Tänk... jag ska bli mamma!
Lyckligt lottad
Jag sitter ju och läser en del på familjeliv och inser vilken fantastisk tur vi haft med klinikerna här i stan, de läkare vi fått träffa och även den underbara sköterskan som varit år främsta kontakt.
När man läser om andra par som kämpat för att få komma till läkare, kämpat för att få prover tagna och kämpa för att få allt gjort bara, så inser jag att vårt löpande band av undersökningar, provtagningar, spolningar och besök är väldigt få förunnat. Vår klinik har verkligen ställt upp till 100 % för oss och det är jag så himla tacksam över.
Vi fick tid snabbt för första mötet, alla prover gick att ta ganska snabbt efter det mötet. När svaren på dem hade registrerats så fick vi ju en tid snabt för samtal med läkaren. Hon skyndade på så vi kunde få spolningen gjord och efter det gick det ju fort att få iväg remissen. Dom har verkligen gjort allt dom kunnat för att det ska gå fort för oss att få en remiss.
Det känns som om vi har fått det allra bästa vi kunde ha väntat oss. Det ärr dessutom lite overkligt att vi ska iväg till IVF-kliniken om mindre än en månad! Galet :)
Väntar på mensen som kommer imorgon. Eller senast på söndag. Men jag tror imorgon då ägglossningen var lite tidig. Har lite så där värk i apparat-trakten så jag får nog ta med lite grejer till jobbet om det är så att den behagar komma på jobbet. Menskopp och värktabletter :) Aja, det är bra att den kommer så man blir av med det, sen är det full rulle fram till nästa ÄL igen :)
Remissen godtogs av kliniken!
Idag kom det ett brev från Landstinget... Vi har fått tid i mitten på januari för ett första besök på fertilitetskliniken! Känns overkligt... pirrigt... spännande och skrämmande! Men framförallt är jag lättad. Nu vet jag iallafall att vi inte är totalt diskvalificerade och inte ens får en chans. Det som känns lite så där fundersamt är ju om vi kommer dit och jag inte hunnit gå ner till gränsen för IVF... vad händer då?
Skickas vi hem eller har dom tagit med det i beräkningen? Kanske har vi fått dispens? Är det pga av åldern i så fall? Kommer vi få våra försök även om vikten inte är under gränsen? Många frågor... och dom frågorna vet jag inte om jag vill ringa och fråga! Kanske ringer jag till min klinik här hemma, dom har ju varit så otroligt bra så. Dom har ju gjort allt i sin makt att få till detta. Så lyckas det! Underbart! Dom kanske har fått en motivering till hur dom tänker med remissen.
Oavsett så får jag fortsätta gå ner ändå så klart. Blir ingen ris a la malta för mig i jul :) Och ingen knäck eller nåt sånt heller. Måste kanske ansöka om ledigt oxå... den dagen kommer jag ju vara alldeles tossig!
M blev glad och nervös. Han vill ju men tycker det känns konstigt att det blir mer definitivt när man får komma dit på starten på en behandling. Jag blev så glad och nervös att jag grät en skvätt när han kom hem. Fast av lycka då så klart!
Nu hoppas jag in i det sista att det tagit sig i antingen denna cykel eller att det tar sig i nästa... sen ska vi ju dit och det vore ju superkul om det tog sig innan. Skönt ändå att det går framåt! Spännande...!
Vad säger man?
Tidig ÄL och kanske inte optimalt med sexandet. Sen spottings redan på dag 13 i cykeln. Jag tror ju lixom att det inte är så bra med dessa blödningar. Ett ägg kan ju aldrig få möjlighet att fästa? Känns tråkigt att man inte vet vad som orsakar just det. För jag tänker att det här med IVF är ju kanske lite bortkastat om man inte få hjälp med grundproblemet. Om det nu är ett problem, jag vet ju inte. Men jag känner att det kan ju iallafall inte vara bra för ägget om slemhinnan inte är så hållbar att den småblöder nästan hela tiden.
Borde ringa kliniken igen. Men hon sköterskan sa ju att det inte var så mycket mer att göra. Så jag vet inte. Jag känner mig iallafall orolig att det inte kommer gå om jag inte får kontroll på blödningarna.
Börjar bli lite så där att jag tror att det aldrig kommer gå. Att det är nåt fel på mig som gör att det inte kommer gå inom rimlig tid. Usch... jag vill inte vara en "av dem" som kämpar år ut och år in. Jag tror inte jag klarar det riktigt. Oavsett så vet jag ju att det är ju inte heller lönt att ge upp. Då går det ju definitiv inte.
Vi har kommit så långt jag och M, vi vill detta båda två och jag känner mig nästan lite så där otillräcklig för att det inte går. Och jag vet ju att vi försökt kort tid i jämförelse med många andra. Men det är ju min ålder som känns som den grejen som ororar mig allra mest. Att det för varje månad blir svårare att bli gravid. Känns lite moloket att man vet att tiden kanske är knapp.
Invägning och lättnad
Så kom då dagen då det var dags för invägningen. Det var igår, men jag orkade inte riktigt skriva då.
Iallafall så var vi bokade på kliniken på eftermiddagen och jag vägde mig på morgonen. Även på kvällen efter träningspasset så vägade PT:n mig, men då kollade inte jag. Jag tolkade hans ansiktsuttryck som om det inte var så goda nyheter... men försökte slå bort det. På morgonen gick M upp med mig och det var lite högtidligt att väga mig så där efter den här utmaningen :)
1 kilo. Minus ett ynka kilo. Jag blev helt knäckt... kände mig så himla värdelös och dålig. Jag visste ju att jag hade kämpat och det kändes så himla orättvist! Jag hade tolkat PT:ns uttryck rätt och det var verkligen ingen lön för mödan. Så dagen var kämpig... sms:ade med M och han peppade mig och sa att vi fixar det tillsammans. Han är bäst, rakt igenom.
När jag sen hämtade upp honom på eftermiddagen för att åka till kliniken var han låg och bekymrad. Jag med. Vi sa inte så mycket och jag kände mig verkligen värdelös. Det var ju JAG som misslyckats och inte han. Han har ju peppat och gett mig allt stöd man kan tänka sig! Men ändå så föll jag på målsnöret.
Inne på kliniken så fick vi träffa sköterskan bara. Hon sa direkt att jag skulle ställa mig på vågen. Vågen hånade mig med att inte alls visa det som det var tänkt att den skulle visa... Jag var på väg att bryta ihop. Då säger sköterskan: "Bra jobbat! Det är ju kanonbra. Tre kilo mindre än sist. Vad duktig du har varit!"
Den stenen som rullade av mina axlar då i denna stund kändes enorm. Jag visste ju inte vad som komma skulle, men det kändes som om jag vunnit ett maratonlopp :)
Så satte vi oss och pratade. Dom skulle skriva i remissen hur hårt jag jobbat, hur långt jag kommit och att jag ska fortsätta jobba. Hon räknade lite fram och tillbaka och så pratade vi om min längd. Jag har blivit mätt till lite olika längd de senaste åren. Det diffar en centimeter upp och ner. Så då tyckte hon att vi skulle ta den längsta längden! Det gör ju siffrorna lite bättre iallafall :) Sen ang vikten så sa hon: "Decimaler är så tråkigt, jag skriver bara 85. Jag vägde alltså 85,9 på deras våg så att hon skrev 85 är ju nästan ett kilo mindre.
Jag tror att dom verkligen vill hjälp till och vill se att vi lyckas. Så nu ska remissen skickas iväg! Vi kommer troligen få veta om dom godtar den eller avslår den innan jul. får vi avslag så skickar vi en ny remiss i januari. Sköterskan sa att det är bara att fortsätta jobba på med vikten och så hålla tummarna. Det känns jätteroligt att vi faktiskt får iväg remissen och att det ändå finns en chans till i januari att få en ny skickad. Sköterskan sa att om vi måste skicka en remiss i januari så kommer dom skriva att dom styrker dispens från behandlingsstart innan jag fyller 38. Dom anser att om remissen skickas innan jag fyller så ska det vara skäl nog.
Nu får vi se hur allt går. Jag är hur som helst glad att vi fick remissen och att jag nu kan ta hand om mig själv i en mer human takt. Visst nu var utmaningen bara 2 veckor. Men jag hann inte med nånting annat än att äta, träna och sova halvdant. Dygnets timmar bara försvann och jag var konstant uppe i varv. Dte låter som om det bara är gnäll kanske. Men jag somnade sent och sov dåligt, jag var trött i två veckor i sträck och hade ingen som helst koll på nånting annat än det jag höll på med. Det passar inte mig alls, jag behöver ha lite mer koll för att känna mig lugn.
Så ångesten från igår morse släppte på eftermiddagen och jag kunde faktiskt för första gången på två veckor sova en hel natt utan att vakna av tankarna och värken i kroppen. Tack till alla som peppat mig och gett stöd under den här korta men intensiva perioden! Ni har varit guld värda!
Mensen kom som beräknat i onsdags, nu väntar jag på nästa ÄL istället :) Så nästa helg blir det åka av!
Blä-fredag!
Ja idag är det en blä-fredag! Strimma med blod redan igår... lite mer idag. Det är ju för fasen typ 6 dagar kvar till mensen! Tabletterna som jag tar ska ju förhindra att jag får blödningar. VIll inte! Måste fråga om det nästa vecka på kliniken. Tråkigt!
Så är jag ju toktrött i kroppen efter en veckas hård träning dessutom. Allt är lite bajs idag. Ingen aning om träningen och kosten ger resultat heller, har ju ställt undan vågen. Mätt mig har jag ju gjort, men på en vecka så händer inte mycket, så det är ingen idé att mäta igen.
Himla tur att det är helg snart... usch!
Lite mer hopp
Hoppet kommer och går, helt klart :) Nu känner jag mig positiv och lite mer lätt i sinnet igen. Det är inte kul när mensen kommer, då blir det som en kägtsmäll. Men idag känns det bra igen!
Jag hade hoppats på att hinna med spolningen denna vecka, men det ser mörkt ut. Fick en tid på måndag men det är för sent. Och det verkar svårt att hinna med det innan helgen nu. Har inte slutat blöda än och jag tror att enda chansen var torsdag kväll. Så det får kanske bli i nästa cykel. Tråkigt!
Men men, det är ju som det är med det. Vi får humpa på ändå och se vad som händer :) Denna cykel ska vi testa nåt som det skrivs om på Familjeliv. Jag veeeet! Det är ju bara sånt som man greppar efter i hopp om att det skulle göra skillnad. Men vad fan, man kan ju testa. Så från lördag och framåt är det varannan dag som gäller fram till positivt ÄL-test, då kör man tre dagar på raken och sen en gång till efter en dags vila. Stackars M... hahaha! Han bara flinade åt mig ;) Vi får se om vi lyckas med det. Det sägs att det ska vara en vinnande metod, we will see!
Jag är egentligen ganska skepisk till "metoder" över huvudtaget. Men denna gång ska vi testa och så får vi se om jag får ta tillbaka det där sen.
Men hallå?
I onsdags fick jag ju en ordentlig skvätt blod som bara kom. Färskt och ganska mycket. Sen igår torsdag... ingenting. Idag fredag... ingenting. Ehhh? Jaha? Men den kommer säkert imorgon. Det vore konstigt annars. Jag vill gärna ha den imorgon senast om den tänker komma. För spolningen kan inte bli av om jag blöder. Så kommer den senare så blir det rörigt. För man ska inte spola om det finns risk att man har fått ägglossning, då kanske man spolar bort ägget. Och hinns det inte med att spola innan nästa helg så blir det inte av i kommande cykel utan får vänta till nästa.
Jag är för pessimistisk för att väcka nåt hopp ang att mensen inte kommit. Den kommer, det är bara så att den lurades i onsdags. Nåt tokeri är det ju. Blir bara lite fundersam ju.
Jag är för pessimistisk för att väcka nåt hopp ang att mensen inte kommit. Den kommer, det är bara så att den lurades i onsdags. Nåt tokeri är det ju. Blir bara lite fundersam ju.
Vad har jag gjort?
Ja vad har jag gjort för att förtjäna detta? Denna gång är det verkligen en positiv känsla och inte tvärtom :)
Igår tog jag upp det som hände i helgen och sa att jag blivit orolig. M tittade på mig frågande och sa: "Men varför säger du inte att du blir orolig? Jag menade ju inte så! Det jag tänkt på är ju mest att man faktiskt går från att vara ganska fri till att vara bunden. Men det är ju ett steg vi bestämt att ta tillsammans. Jag tänker på det, men ser ju fram emot det med!"
Så jag hade nog tagit det lite fel ändå :) Han fortsatte förklara hur han kände. Han sa att han givetvis skulle bli jätteglad om vi lyckades bli gravida och att han ser fram emot den dagen. Sen sa han att visst var han lite orolig men det är väl sunt egentligten oxå, att han tror att vi kommer få en superbebis :) Han sa att han ser fram emot att förbereda allt innan födseln och att det ska bli jättekul att inreda barnrum mm.
Jag bara log, både inombords och med hela fejset. Tänk, man ska inte tro så mycket och inte fråga. Vår största fördel och däri vår styrka ligger som par är att vi kan prata och tala om vad vi tycker. Så om jag bara lär mig att fråga och inte bara fundera så slipper jag ju en massa oro. Fast jag är ju egentligen inte så himla orolig heller, men man tänker ju till ibland.
En annan sak som jag märkte att han var lite fundersam över är läkarbesöket nästa vecka. Han sa: "Så det kan alltså vara så att vi får en dom nästa vecka?" Och visst är det så. Vi kan få en dom som inte kanske känns så rolig nästa vecka. Det kan ju vara så att det visar sig att nån av oss inte är fertil, att det aldrig kommer att gå. Men vi sa båda två sen att vi tar det då. Det får inte vara så att vi oroar oss långt i förväg heller.
Det jag tror dom kommer säga är att jag har min ålder emot mig och att det kan ta tid. Att M är frisk men att det kan ta tid eftersom jag är så pass gammal. Sen kanske vi får hjälp lite på vägen eventuellt. Men jag är inte säker på att vi får remissen till IVF så där bara om allt ser bra ut.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Fast idag väljer jag att vara otroligt glad för att jag och M faktiskt är på samma plan med allt, bara vi pratar och gör oss förstådda :) Han är verkligen helt fantastisk!
SÅ himla typiskt!
Nu har M gått och blivit sjuk oxå... så denna ÄL kan man nog se som körd. Ni vet ju hur killar blir när dom är förkylda...? Ja då försår ni ju hur det låter där hemma. Bara att ha is i magen och se hur det går till helgen. Mest troligt blir det nog inget alls, men man kan ju hoppas.
Dte ÄR svårt att inte tänka på produktionen. Det ÄR svårt att ha en avslappnad inställning till det hela. Och det ÄR svårt att inte göra nån grej av det. För det är en stor grej för mig. Jag vill gärna ge oss så bra chanser som möjligt och visst blir det lite svårt ibland att helt och hållet bara njuta av att vi faktiskt kommit väldigt långt tillsammans på kort tid. Jag är tacksam för det och väldigt glad!
Man vill bara så förtvivlat görna att det ska bli nåt snabbt... tålamod är inte min starka sida alls faktiskt.
Man vill bara så förtvivlat görna att det ska bli nåt snabbt... tålamod är inte min starka sida alls faktiskt.
På't igen bara
Mensen kom när den "skulle" och jag tog en vääääldigt lugn helg. Så skönt! Nu är det ny vecka och jobb igen. Men jag känner mig ganska lugn i själen, det är ok att vara lite trött så jag tillåter mig vara det. Och det blir inte så mycket gjort på kvällarna mer än att jag äter, går en promenad om jag tycker att jag vill det och sen är det god natt för kvällen. Det är bra!
Så var vi på väg mot en ny ÄL igen då. Men jag tvivlar faktiskt på att det blir nåt röj i sänghalmen denna vecka. Har troligtvis ÄL på fredag em/kväll. Känns långt bort denna gång. Inte bara i tid utan oxå att det ska bli nåt. Jag vägrar ha sex bara för att vi måste. Det måste däremot vara mysigt och kännas roligt. Denna vecka är det full rulle för oss båda så vi får väl se hur det blir med det där. Men det får vara så, jag orkar inte fundera så mycket på det.
Så var vi på väg mot en ny ÄL igen då. Men jag tvivlar faktiskt på att det blir nåt röj i sänghalmen denna vecka. Har troligtvis ÄL på fredag em/kväll. Känns långt bort denna gång. Inte bara i tid utan oxå att det ska bli nåt. Jag vägrar ha sex bara för att vi måste. Det måste däremot vara mysigt och kännas roligt. Denna vecka är det full rulle för oss båda så vi får väl se hur det blir med det där. Men det får vara så, jag orkar inte fundera så mycket på det.
Skulle jag önska nåt så skulle jag tycka att tisdag, torsdag och fredag skulle passa bra :) Men men, jag vet inte om jag orkar med att driva på det. Så vi får se om det finns nåt intresse från M:s sida.
Så kan det vara med livet hörrni :)
Dag 1 på Provera
Ja, idag var det första tabletten med Provera (gulkroppshormon). Den ska tas på morgonen och förhoppningsvis göra så att jag inte blöder så mycket mellan ÄL och mens. Får se hur det går. Kunde tydligen ta ett par månader innan man såg nå större skillnad. Sen har jag läst att det kan vara så att mensen skjuts upp ett par dagar, det blir intressant att se :) Kommer ju hinna bli toknervös om den inte kommer som den "ska" där kring den 20:e. Då finns det ju två olika alternativ. Ett: jag är gravid. Två: Provera har skjutit upp mensen ett par dagar.
Fredag idag... bara 12 dagars väntan.
Vad hände? - igen :)
Ja jag vet inte riktigt jag... Nu är allt helt plötsligt lugnt. Ingen ångest eller funderingar kring om han är redo. Jag frågade här om dagen hur han kände kring allt, jag sa att han verkade lugn. Han svarade att han kände sig lugn. Att han inte alls kände sig stressad eller så. Han berättade även att han pratat med sin bästa vän om det och denne hade sagt att han också vill ha barn snart. Så där ja! Den vännen har visserligen inte flickvän, men att han säger att han vill var nog bra för M.
Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."
Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."
Ehhh??? Vad hände? Hahahaha! Ja jisses, jag är så glad för att vi kommit hit. Han är bra, vi är bra och blir vi tre så kommer vi bli bäst!
Nu får jag min mens vilken dag som helst... sen är det alltså dags för ett första försök att bli gravid i början på augusti. Jajjemen!
Blandade känslor
När vännerna runtomkring går med magar och vagnar... då kan det ibland kännas väldigt jobbigt. Idag fick jag reda på att en person i min bekantskapskrets är gravid... Jag är väldigt glad för hennes skull, jag vet hur hon längtat! Men det gör mig lite ledsen också, inte för hennes graviditet utan för avsaknaden av en hos mig själv.
Det är svårt att sätta ord på dessa känslor, jag är så klart väldigt förväntansfull för hennes skull och går allt bra kommer det ju finnas en liten i hennes liv om ett gäng månader. Jättehäftigt och hon är så värd det!
Då är det bara jag kvar av de i bekantskapskretsen som vill ha barn som inte har. Tungt och lite svårt att hantera känner jag. Men det är väl lite livets lott för mig. Kanske får jag bli mamma nån gång. Kanske inte.
Upp och ner... men nu upp igen
Ja, jag visste att det inte var så enkelt som det verkade i böran på veckan. Det är ju aldrig det. Det är alrig så att det vänder på en dag bara. Och det ska det väl inte göra heller när det gäller såna här stora frågor.
Iallafall så visade det sig att han inte menade att vi skulle sluta skydda oss. Han sa ju bara att han hade tänkt på det. Inte ATT det var dags. Så jag fick en ordentlig tankeställare att aldrig läsa in nåt i nånting utan att fråga istället. Så nej, det var inte dags att slyta med skydd, det var inte så han menade. När jag insåg det så kändes det väldigt jobbigt. Sent om sider så talade jag om att jag kände så. Han blev oxå ledsen då för att han på sätt och vis då hade gett mig en förhoppning utan att tänka sig för.
Men så idag så hamnade vi i en diskussion om ålder. Han tyckte att han började bli gammal... hahaha! Jojo, sa jag, du förstår väl att det är meningen att du ska ta livet till nästa nivå. Du har ett bra jobb, bor bra och har en flickvän som du trivs med och vill vara resten av livet med. Han såg lite så där på mig och sa: "Jo jag har tänkt på det, att det kanske är så att det är dags."
Jag frågade vad han menade. Han menade att vi skulle sluta skydda oss. Nu sa han det i klartext och jag frågade om han menade det. Det sa han att han gjorde. Han sa även att det gjorde honom rädd och orolig, men samtidigt så trodde han att det skulle bli hur bra som helst. Sen sa han att det hade varit enklare om "det bara hände" för då skulle det nog kännas lättare. Att slippa ta beslutet.
Men... nu är det iallafall så att vi ska sluta skydda oss. Jag ska fortsätta testa mig för ÄL så jag vet, men han ville inte börja med nåra "måste"-dagar. Det vill inte jag heller. Jag vill mysa för att vi vill och inte för att det måste ske nån viss dag. Så tar vi det därifrån sen om inget händer inom ett halvår eller så.
Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!
Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)
Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!
Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)
Vad hände?
Inatt hände nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt, mest skojande och tramsande kan man nog säga. Så hamnade vi i nån lagom oseriös konversation om barn. Nu minns jag inte hur vi kom in på just detta men jag sa lite så där på skoj att han kanske ville sluta skydda sig nu inför denna ägglossning. Har nämligen ägglossning til helgen om den kommer som den brukar.
Han svarade: "Ja, jag tänkte det igår. Att jag kanske skulle det."
Ehhh? Jaha? Ok... vad betyder det då? Så fortsatte han: "Men jag tänkte att vi skulle vara helt överens om det innan, ha sagt att vi ska sluta skydda oss." Jag svarade att han vid det här laget borde veta att jag inget hellre vill än just det. Då sa han: "Jo, jag vet ju det och jag tänkte att vi kanske skulle sluta skydda oss nu, du kan ju testa ordenligt så vi vet när din ägglossning är."
Sen blev det inget mer sagt, jag var så pass att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Så jag sa nåt om att jag skulle testa i denna cykel "ordentligt" och tala om för honom. Sen sa vi god natt. Kunde jag sova? Nej inte så mycket! Somnade efter 4 timmar och var lika konfunderad när jag sen vaknade. Jag visste inte om jag skulle säga nåt eller hur jag skulle göra. Så jag har inte sagt nåt. Vi får se hur det här utvecklar sig, kan ju bli intressant!
