Inget nytt, men ändock rätt ok
Fertilitetsmonitorn har visat på HÖG fertilitet i 14 dagar, känns inte som att den är helt på det klara med min cykel. Eller egentligen är det väl min cykel som inte är riktigt riktig. Så när stickorna är slut denna omgång kommer jag inte börja om med den förrän jag haft en riktig cykel där jag sett ÄL med billiga stickor. Det är bara nödigt att slösa med pengar innan jag vet att ägglossningen kommit igång.
Idga är det dag 19 på monitorn och dag 20 i cykeln. Sen tre dagar tillbaka har jag haft blödningar. Lite mer än bara spottings, men inte helt som mens heller. Antar att det är brist på ägglossning som gör att mitt egna progesteron inte produceras som det ska och då blir ju blödningen lite svår att tyda med. Men men, jag hoppas att det kommer en mer riktig mens om typ 4-5 dagar. I så fall så är det ungefär en cykel som jag brukade ha innan jag blev gravid.
Vi får se.
Sen har vi kontaktat en IVF-klinik för att förbereda oss för det. En jättegullig sköterska var det och jag fick bra information. Vi kan göra distansbehandling här där vi bor och åka till kliniken enbart för att göra äggplock och återföring. Vi behöver inte göra om utredningen utan kanske ta om några blodprov och så bara. Så det är hos en gyn här i stan vi ska boka tid så ordnar han resten med kliniken. Det känns bra att planera lite för det framåt. Så blir inte den startsträckan så lång sen om det skulle vara så att vi ska göra det. M oroar sig för framtiden och det här har lugnat honom en del, han känner att då ser han en klar hålltid i framtiden. Skönt att han ser det så.
För min egen del känns det lite jobbigt att börja tänka på alla behandlingar. Det är ju trots allt jag som ska gå igenom det. Med honom vid min sida så klart, men det är jag som ska ta mediciner och ta alla såna delar. Så jag är lite mer kluven även om det känns bra att vi planerar framåt.
Jag har även pratat med kliniken där vi gjorde utredningen. Jag ville fråga lite om hur länge man väntar innan man hjälper till att dra igång ägglossningen. Där fick vi svaret att man måste ge kroppen chans att läka ut ordentligt, så man ger inga ägglossningsstimulerande mediciner förrän efter 6 månader. Då räknar man från den dagen jag fick missfallet. Så tidigast i början på september kan vi få den hjälpen. Läkaren trodde att ägglossningen kommer igång snart så jag skulle inte oroa mig för det. Och det är ju lätt för andra att säga att jag inte ska oroa mig, men det låter ändå som en ok strategi... att vänta ut kroppen lite grann.
Det är logiskt i min värld att låta kroppen hitta tillbaka, men jag har så dåligt tålamod. Det går så långsamt! Så visst, jag förstår och inser att det är logiskt... men det är frustrerande att det handlar om månader och inte dagar. Så känner jag. För det är otroligt lång tid när man pratar månader istället för dagar eller veckor. Så känns det.
Jag måste ta tag i min vikt, jag måste få bort en del av det jag gått upp. Dels för att underlätta för en eventuell spontan graviditet och dels för att man har större chanser vid IVF. Så... det är bara att börja kämpa igen. Drygt, men bara att göra. Läkaren på kliniken sa att jag måste ta det i lagom takt och inte stressa kroppen för mycket. Om jag stressar kroppen för mycket kan det påverka ägglossningen negativt. Läkaren tyckte inte jag skulle fortsätta testa alls, utan mest bara koppla av och ha sex när vi hade lust. Men dte har vi bestämt gemensamt att det vill vi inte. Både jag och sambon känner att vi vill ha lite koll, det gör oss mindre stressade att ha koll. Så testa kommer vi fortsätta med.
Så stressa lagom, gå ner i vikt, hantera sorgen och försöka hitta tillbaka till en lagom vardag... det är vårt mål nu. Det känns drygt att behöva kämpa så med vikten jämt, men det är ju mitt kall i livet kan man säga. Nu lägger vi om kosten och fokuserar på att få ut mig och gå. Är väldigt tung just nu så jag behöver verkligen röra på mig. Promenader blir det i första hand sen får det utökas framöver. Men, stressa lagom. Så jag hoppas det räcker...
Kommentarer
Trackback
