Om att vara ensam och ändå inte
Jag har sånt oerhört stöd runt omkring mig. Jag har valt att vara öppen i mig sorg för att jag orkar inte ha nån fasad och låtsas vara glad. För vissa dagara är jag inte glad. Jag känner mig totalt osocial och tråkig ganska ofta. Och hade jag inte varit öppen med sorgen så tror jag att jag hade gått sönder.
Men mitt i allt så känner jag mig oerhört ensam. Det är som att det är så pass svårt att sätta ord på sorgen att det även är svårt att få fram hur det egentligen känns. Sen kan jag känna att inuti mig så stormar det av sorg, längtan och ångest... men att prata om det ständigt gör att folk drar sig undan. För det ÄR obekvämt att prata om sorg och ångest. Det är obekvämt att jag gråter, både för mig och andra.
En händelse under midsommar fick mig att inse att även om jag är öppen så är det inte alltid enklare för andra att reagera på det och veta vad dom ska säga. Vid den här händelsen så pratades det semester. Jag sa att jag hade bara tre veckor. Personen frågade om vi bokat in nåt annat nån annan gång under året eller om jag bara hade tre veckor totalt. Jag sa då som det var att tanken var att jag skulle gå på mammaledighet efter semestern, fram till förlossningen... men att nu blev det ju inte så.
Tystnaden som följde var nog mest smärtsam för den andra personen, men det blir ju så konstigt. Vad säger man efter att det blivit tyst. Jag vet att personen vet om vad som hänt, men man vill lixom inte beröra ämnet. Jag kan förstå det och det är ok, men det blir konstigt. Och jobbigt.
Nu är mensen iallafall ordentligt igång så jag kan blicka framåt till nästa ägglossning. Men dom här dagarna när mensen kommer är väldigt jobbiga, det var dom förra gången oxå. Dte tar ett par dagar innan man är på banan igen. Och just kommer ju varje försök vara ett tungt nederlag.
Satt och räknade på när en eventuell bebis skulle födas om det tar sig nu eller under sommaren. Och det blir en vår-bebis då. Till jul kommer jag vara ungefär lika långt gången som jag var vid missfallet. OM det nu skulle ta sig så ska jag ta ledigt så långt jag kan under jul. Så att jag får vara hemma då och ta det lugnt. Tror att den tiden kommer vara tuff. Jag vågar inte hoppas för mycket, men om det dagen kommer att ett litet pyre skulle växa i min mage så kommer jag vara så tacksam och försiktig. Jag kommer vara orolig och nojjig, säkert väldigt jobbig... men det kommer jag kosta på mig att vara.
För återigen, jag vill inte bära en fasad som inte är jag. Det måste kännas som om jag kan leva som mig själv. Och tyvärr efter att ha mist ett barn så tror jag att man är förändrad för alltid.
Kommentarer
Trackback
