Tunga dagar
Usch vi har tunga dagar just nu hemma... Är på ÄL+ 2-3 nånting och känner ju ingenting så klart. Sambon är jätteledsen för att han tror att det aldrig kommer gå. Jag är väldigt låg jag med, känns så himla långt bort att det skulle gå. Idag sa han: "Känns som om vi sumpade chansen vi hade genom att tröstäta så du gick upp i vikt efter missfallet..."
Jag vet mycket väl att han inte menar att vara elak, men det sved! Som om jag inte har tillräckligt med press ändå. Det är JAG som är gammal, det är JAG som är tjock, det är JAG som fick en infektion, det är JAG som borde ha fattat att jag hade en infektion, det är JAG som måste blir gravid, det är JAG som måste gå igenom alla hormonbehandlingar om vi kör med IVF i höst, det är JAG som sen ska försöka att inte gå upp så mycket i vikt igen om vi lyckas...
Tänk vad sånt här tär på livet, att man inte helt och hållet kan vara lycklig. Jag vill inte låta det ta för mycket energi av varken mig eller sambon... men som det är så tär det enormt på oss. Usch!
Om jag kunde skulle jag bara strunta i allt som har med barnbakande att göra. Bara leva som vi gjorde innan och inte känna sån press. Bara låte det hända om det händer. Om det vore så enkelt... Det sägs ju att man ska "slappna av" att bara man slutar tänka så mycket... Men jag tror inte på det! Och sen är det så att det är allt annat än enkelt att inte tänka på det varje dag, varje timme.
Jag vet mycket väl att han inte menar att vara elak, men det sved! Som om jag inte har tillräckligt med press ändå. Det är JAG som är gammal, det är JAG som är tjock, det är JAG som fick en infektion, det är JAG som borde ha fattat att jag hade en infektion, det är JAG som måste blir gravid, det är JAG som måste gå igenom alla hormonbehandlingar om vi kör med IVF i höst, det är JAG som sen ska försöka att inte gå upp så mycket i vikt igen om vi lyckas...
Tänk vad sånt här tär på livet, att man inte helt och hållet kan vara lycklig. Jag vill inte låta det ta för mycket energi av varken mig eller sambon... men som det är så tär det enormt på oss. Usch!
Om jag kunde skulle jag bara strunta i allt som har med barnbakande att göra. Bara leva som vi gjorde innan och inte känna sån press. Bara låte det hända om det händer. Om det vore så enkelt... Det sägs ju att man ska "slappna av" att bara man slutar tänka så mycket... Men jag tror inte på det! Och sen är det så att det är allt annat än enkelt att inte tänka på det varje dag, varje timme.
Jag känner mig som världens sämsta människa och världens mest värdelösa kvinna...
Kommentarer
Malin - Mamma till Ibbe och Bubbah
Fina du, jag förstår att det känns tungt och att det tär på er. Men försök att inte "skylla på varann" och stressa inte. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, har ju själv befunnit mig mitt i stressen. Käkade massa preparat och körde med stickor hit och dit. Den månaden som preparaten tog slut och jag bestämde mig för att inte använda några stickor så hände det som vi längtat efter <3 Känns som att stressen gjorde det hela värre bara och att lugnet behövdes!
Vill ge dig en STOR KRAM och be dig att inte skylla på dig själv i vad som hände mini. Vet att det också är lättare sagt än gjort dock <3
Svar:
Snart mamma :)
Trackback
