Telefontid med läkaren
Ända sen vi åkte hem från sjukhuset så har vi känt en stor osäkerhet kring vad som sades av de olika läkarna. Det gick från att vänta en cykel till att vänta ett år. Olika besked och olika inställningar. Så helgen har varit jobbig på många sätt varav det ena har varit just att vi kanske måste vänta så länge. Det är stor skillnad på att vänta en cykel till att behöva vänta ett år.
Vi fick iallafall en telefontid med en av läkarna som vi träffat där på sjukhuset. Det var väldigt jobbigt hela förmiddagen innan han ringde.
Vi fick möjlighet att ställa de frågor som poppat upp sen vi åkte hem och han svarade så noga han kunde och redde ut allt.
Man kan inte veta om infektionen utlöste missfallet eller vattenavgången utlöste infektionen. Men tydligen är det väldigt svårt att få antibiotikan att bita på en infektion som gått upp i graviditeten, i livmodern. Så att vattnet går, det kan gå att lyckas rädda graviditeten så pass länge att bebin går att rädda. Och får man en infektion så kan man hinna med att behandla innan vattnet går. Men de båda sakerna i kombinatiom är tydligen inget vidare bra.
Han förklarde kring vad som hänt och varför, det kändes bra. Det är tyvärr så att helt och hållet varför får vi ju aldrig reda på för det vet man inte. Men det som hänt oss är sånt som händer ibland. Och det enda kroppen kan göra för att förhindra att jag blev väldigt sjuk, är att blöda ut graviditeten och infektionen.
Sen läste han i en databas om de allra senaste studierna kring min situation och det fanns inga som helst belägg för att jag skulle behöva vänta pp till ett år innan jag blev gravid igen. Han sa tvärt om att det finns inget hinder medicinskt för att jag skulle bli gravid igen och det föreligger inte någon högre risk för mig vid en ny graviditet. Han rådde till att vänta ut en cykel, så man ser att kroppen verkar ha kommit igång igen men sen fanns inget hinder för att försöka på nytt.
Och det känner vi redan att vi vill. Så klart kommer det ta ett par veckor innan jag sutat blöda och innan des blir det ju inga försök (vilket ju inte heller skulle ge något). Men vi båda känner att vi vill försöka på nytt igen så fort det känns bra och har vi nu inga restriktioner så kommer vi börja så snart jag är frisk och kroppen återställts.
Vi har ett möte ibokat igen om ett par veckor då vi får ställa fler frågor om vi känner att vi behöver, men tanken med det mötet är att prata om framtiden. Han vill ge oss möjlighet att skapa en plan för att nästa graviditet känns trygg och dom på kliniken vill hjälpa oss med det. Jag anses inte som en högriskpatient pga av det som hände, men dom vill ändå att vi ska känna oss trygga med att försöka på nytt.
Överlag är jag mycket lugnare i själen efter detta samtal. Jag vet att det inte finns nåra garantier eller nånting, men det är ändå skönt att inte ha ett år av vånda och utan försök framför sig. Sen vet man ju inte när det tar sig på nytt, om det gör det. Men vi vet nu att det handlar inte om så lång tid som vi måste vänta och det är en stor lättnad.
Läkaren sa dessutom att det han läste i min journal ang alla prover var goda nyheter. Odlingen var klar och den anitibiotika som jag äter fungerar väldigt bra. Proverna såg bra ut och jag skulle inte behöva lämna några nya prover. OM jag mot förmodan skulle känna mig dålig igen efter kuren så skulle jag givetvis höra av mig igen. Men han trodde inte att vi behövde oroa oss alls.
Så i allt det tragiska och jobbiga så känns det idag ändå lite lättare.
Kommentarer
Trackback
