Nya byxor
Igår var vi på mötet med kuratorn. Vi fick lite möjlighet att prata mer kring sorgen och det som hänt, men även om framtiden. Det känns som om vi har stöd i varann och från alla runt omkring oss, så vi har mitt i allt det tragiska ändå hopp om framtiden.
Kuratorn lyssnade och ställde frågor kring saker i vardagen, hon tyckte det lät som om vi hanterade det bra. Jag har ju en del skulkänslor kring att jag lämnade den lilla att dö. Hon sa att det är jättevanligt och att jag ska tillåta mig känna så. Vi pratade om att dom känslorna måste få komma när dom kommer och att man inte ska trycka undan dem. Det är ok att känna så även om jag vet att det inte är så rationellt att tänka så.
Hon berättade att dom flesta kvinnor får dom känslorna och det är olika hur man hanterar dem. Hon tyckte att jag verkade ha hittat ett bra sätt att hantera det på när jag berättade att jag fräser åt folk lite tyst att dom har skitvagnar eller så. Hon menade att det är bra att omsätta min egen sorg till att fräsa och leva ut istället för att vända det inåt.
Givetvis säger jag inget så att någon hör och blir sårad, men det hjälper mig att få ut en del av frustrationen. Hon tyckte även at vi gör rätt som försöker igen snart. Dom flesta som går igenom det vi gjort vill gå vidare och försöka igen. När vi kvinnor förlorar en graviditet så är vi tydligen oftast kvar i exakt vilken vecka vi skulle varit och inte förrän dagen då bebisen skulle kommit så släpper vi den graviditeten helt. Och det stämmer nog kanske. Hon sa att blir man gravid igen och får ett nytt datum att se fram emot så brukar det kännas lättare att ta sig förbi det "gamla" datumet.
Jag tror det ligger en del i det hon beskrev. Jag har tagit bort mina gravid-appar på telefonen där jag fyllde i allt. Det mesta har jag ju i huvudet ändå. Nu har jag istället dragit igång min mens-app och ska börja använda den igen. Men jag vet ju exakt vilken dag jag skulle varit på och jag är övertygad om att den 31 augusti kommer vara en väldigt tung dag. Oavsett om vi lyckats tills dess eller inte.
Överlag så var samtalet bra med kuratorn, hon finns kvar om vi vill prata. Vi tror båda två att vi är klara med kuratorn, men så klart får man omvärdera det senare om det skulle kännas så. Det viktiga för oss är nog mest att fortsätta prata, gråta och ta dagarna som dom kommer.
Kommentarer
Trackback
