Stackars M
Idag fick jag ett litet sammanbrott. Egentligen över ingenting. Och över allt. Han frågade ju så klart vad det var som hänt. Och jag grät. Men grunden är trötthet egentligen.
Från att ha pluggat i två år så gick jag till ett jobb som inte var så mycket till jobb. Jag hade anställning med egentligen ingen sysselsättning. Så under de två åren jag hade den anställningen så gjorde jag inget i princip. Sen blev jag arbetslös. Nu har jag fått jobb och klagar inte över det alls. Men det är en stor omställning bara det, att ha ett jobb att gå till med väckarklockor, matlådor, mellanmål och allt sånt.
I samma veva så bestämmer vi oss för att försöka bli gravida med allt vad det innebär. Och givetvis skärper jag till min kost, slutar med Cola Zero och bokar träningspass utöver det. Och första helgen efter första jobbveckan så planerar vi in att åka bort och göra en massa aktiviteter. Denna vecka blir full med göromål som inte hinns med på helgen och givetvis har mina sömnrutiner inte fallit på plats.
Så allt på en gång lixom. Så idag efter träningen så kom jag hem gråtande. M blev alldeles orolig och ville veta vad det var. Jag försökte förklara. Han förstod. Och vi pratade länge. Jag kom fram till att ge mig själv lite utrymme. Jag måste inte hinna träna på gymmet. Det duger gott med en promenad dom kvällar jag känner att jag orkar det. Vi måste planera lite mer på helgen vad som ska ätas och så där till veckan. Jag behöver förbereda lite mellanmål att plocka med mig till jobbet. Framför allt ta det lite pö om pö. Inte allt på en gång.
Det kanske låter fånigt, men omställningen blir ganska stor om man gör allt på en gång. Så nu tar jag ett par steg tillbaka och varvar ner en växel. Det blir ju bättre så klart, både när det kommer in lite mer rutiner och när jag känner mig lite mer hemma på jobbet. Men ett par veckor framåt så får jag försöka fokusera mindre på att lyckas med att hinna med allt och mer på att bara komma in i tider och rutiner.
Jag har en himla tur att jag har M, han är verkligen bäst på alla sätt och vis. Nu känns det bättre igen.
Jag har en himla tur att jag har M, han är verkligen bäst på alla sätt och vis. Nu känns det bättre igen.
Kommentarer
Trackback
