Inte så roligt
Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Men det har känts som om det inte har funnits så mycket att skriva om. Nu har jag lite grann att berätta men inte mycket :)
Jag var ju och tog progesterontest i förra cykeln. Det svaret var inte så lätt att få besked om, kliniken tog god tid på sig att skicka brev till mig om det. Och när dte kom i förra veckan så var svaret: "Det såg inte så bra ut och att en parutredning rekommenderades."
Jag var ju och tog progesterontest i förra cykeln. Det svaret var inte så lätt att få besked om, kliniken tog god tid på sig att skicka brev till mig om det. Och när dte kom i förra veckan så var svaret: "Det såg inte så bra ut och att en parutredning rekommenderades."
Jaha, ok... det betyder att M måste följa med. Eller så måste jag hitta en gyn som kan tänka sig att göra alla testet på bara mig. Jag har frågat M om han kan tänka sig att följa med och vara med om det här, men än så länge har han inte riktigt kommit till ett beslut. Jag förstår honom. Han tycker det känns knepigt att ljuga. Och visst kan man tycka att det är lite omoraliskt. Men jag känner att jag måste få veta hur det ser ut med min apparat. Vi får se vad han kommer fram till.
Provsvaren från den tokiga gynekologen som jag var hos ang blödningarna sa inte så mycket. Inga sjukdomar och ingen onormalt enligt honom. Han sa att senast efter sommaren skulle vi söka hjälp... Kanske kan jag få hjälp hos honom med de undersökningar som jag känner att jag vill göra.
Sen är det väl helt enkelt så att jag vill gärna att vi slutar skydda oss och ser vad som händer. Men det är ett beslut som inte heller går att tvinga fram. Jag ser det ju lite som så att händer det så händer det, ingen skulle bli gladare än jag. Men jag förstår hans argument emot. Så än så länge så kan jag inte riktigt ta upp det på ett plan där han måste ta ställning helt och hållet.
Provsvaren från den tokiga gynekologen som jag var hos ang blödningarna sa inte så mycket. Inga sjukdomar och ingen onormalt enligt honom. Han sa att senast efter sommaren skulle vi söka hjälp... Kanske kan jag få hjälp hos honom med de undersökningar som jag känner att jag vill göra.
Sen är det väl helt enkelt så att jag vill gärna att vi slutar skydda oss och ser vad som händer. Men det är ett beslut som inte heller går att tvinga fram. Jag ser det ju lite som så att händer det så händer det, ingen skulle bli gladare än jag. Men jag förstår hans argument emot. Så än så länge så kan jag inte riktigt ta upp det på ett plan där han måste ta ställning helt och hållet.
Jaaa... det är inte lätt. Han är för bra för att bara ge upp på. Vi är för bra ihop för att ge upp på. Men jag kan inte vänta hur länge som helst heller. Det är en känsla som är ganska jobbig att bära på. Att man vet att man har ont om tid, men man vill inte heller ge upp det man har. Välja att försöka bli med barn eller välja att vara med den man älskar. Kan säga att det är inte helt enkelt!
Kommentarer
Trackback
