Det är märkligt. Man går och tänker, att ja visst ska jag göra det. Men inte nu. Sen. Man säger att man bestämt sig, men när det kommer till kritan så är det definitivt inte så. Eller så säger man att det är så, men på riktigt... så väntar man på den perfekta tidpunkten att bestämma sig.

"Om man väntar på nåt gott väntar man alltid för länge!"

Nu. Nu har jag bestämt mig. Det har tagit ca 3-4 år att komma hit. Och nu är det så självklart. Som att "Varför väntade jag så länge på att bestämma mig?". Men det måste få ta tid så klart. Det ska ta tid att bestämma sig.

För vad?

Att skaffa barn. Eller, skaffa och skaffa. Det är ju inte så enkelt och bara gå och skaffa sig ett. Men får ju kämpa för det många gånger. Och ibland är det så att man inte har nån att tat beslutet med, man har ingen att försöka få ett barn med.

Där är jag. På sätt och vis har jag valt det på egen hand. Men på sätt och vis är det bara så det är. Men jag är trygg med det. Så trygg som man kan vara när man ska inleda en process som man kommer få gå igenom helt på egen hand. Mycket märklig känsla, men det känns väldigt bra!

Jag ska ta och skaffa mig ett barn :) Jag planerar för en insemination under detta år. Kanske redan inom någon månad eller så. Snabba puckar? Nej, inte särskillt. Det har tagit ca 3 år att ta mig hit, men nu är jag här och det känns mycket bra. Den perfekta tidpunkten kommer aldrig att infinna sig så jag säger som jag brukar. Det ordnar sig :)

Insemination. Jag har läst allt om det. Gång på gång. Om och om igen. Jag tror jag vet det mesta. Man kan göra det i Danmark, hemma och via krogragg. Det sistnämnda är inte aktuellt. Inte min grej alls faktiskt. Så Damnark och hemma återstår. Och processen i Danmark är dyr, tidskrävande och lite omständig. Inte för att pengarna spelar så stor roll. Heminsemination. Lite skumt, lite märkligt och ganska svårt att känna nåt konkret om. Eller jo! Jag känner: "Hihi, hur gör man? Men alltså, i en burk? Och sen in i mig? Ok, men jaha... hur hittar man nån som vill .... i en burk då?"

Och det är väl där jag är just precis i detta nu. Vart hittar jag en man som vill hjälpa mig med den biten? Det finns olika sidor på nätet som tillhandahåller forum där man kan söka efter donator. Så där letar jag. Mycket skummisar och många märkliga mail blir det. Sen dyker det upp fina människor som faktiskt vill hjälpa. På riktigt. Så man får sålla lite!

Och vet ni vad? Det finns nog en, kanske två som jag tycker om. Jag har sett bild på en av dem och jag tror att han skulle kunna passa mig. Är det inte lite sjukt, hela den grejen? Man sitter och väljer. Men samtidigt, så fint! Jag väljer lite så där vem som ska bli givare av mitt bebisfrö.

Om denna blogg kommer bli full med inlägg eller bara blir inlägg när jag känner att jag måste skriva, det vet jag inte än. Men kika gärna in då och då, kanske en dag står det här att jag blivit gravid.

Man kan ju alltid hoppas. Och hoppas, det gör jag.