Idag är en bra dag!
Jag har haft funderingar kring allt. Om barn, man, jobb och allt. Men idag redde jag ut en del av detta. Jag fick en öppning som kan göra allt lite enklare. Och det känns hur bra som helst. Jag tror det här kommer bli hur bra som helst. Galet bra.
Jag har utöver det kommit igång med kost och motion på en bra nivå. Känns som om det mesta faller på plats. Det kommer bli en bra höst, jag känner dte på mig!
Nu blir det väntan igen
Jag är idag säker på att det inte kommer nån ÄL. Det är fel i tiden och jag har inga som helst känningar eller sekret. Så nu känns det som att det är "bara" att invänta mensen. Om jag räknat rätt så kommer den i mitten på nästa vecka. Möjligtvis lite tidigare, men iallafall senast till nästa helg. Då börjar räkningen om igen och förhoppningsvis kommer ÄL som den ska nästa gång. Kommer ju givetvis testa med stickor och så även då, så jag kan se om den dyker upp.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Som jag känner just nu så vill jag inte vänta. Jag vill inte sluta med inseminationerna. Så det ska till en ordentlig funderare kring allt. Jag kan inte bara ge upp min dröm. Men jag måste respektera honom och hans tankar. Jag vet att han kommer stötta mig om jag fortsätter. Frågan är bara om han stannar kvar. Det kan man aldrig veta. Men den risken får jag ta. Jag kan inte låta min dröm brinna inne och sen stå där om ett par år och vara ledsen för att jag lät kärleken ta plats och inte min dröm.
Men jag tycker det känns väldigt bra att få lite tid nu. Lite tid att landa i känslorna och allt.
Det är ju bara så himla typiskt. När man skiftar fokus och släpper tankarna på att "skaffa" sig en man... DÅ helt plötsligt händer det. Skrönan säger ju att det är så. Men jag har ju aldrig trott att det skulle vara så övertydligt att det är så. Och just precis i samma veva så bestämmer jag mig för detta. Det är ju så märkligt. Som om inte funderingarna kring ett barn på egen hand vore nog? Nej då ska man lägga till att han inte vill ha barn... eller han vill, men inte nu. Och det är ju inte heller så att den här mannen som väljer att dyka upp bara är lite gullig och så där lagom bra. Nej nej, då är han en sån man tror att man kan leva livet med. Det känns på en gång som om jag har hittat rätt och att jag vill att det ska bli nåt bra av det.
Ja tiden får utvisa vad jag gör med allt. Hur som helst är jag glad i själen och känner att det finns hopp. Hopp om att det kan vara mannen med stort M som intagit en bit av mitt hjärta. Och hopp om att jag kommer bli mamma ganska snart. Det känns som om livet ändrat inriktning en aning och till det bättre.
Long time, no stegring
Oj, nu har det gått många dagar sen jag skrev sist. Mycket har hänt sen dess också, lika mycket som lite har hänt. Jag testar ju med ÄL-stickor sen dag 5, ingen skugga eller tillstymmelse till streck på testen. Det har passerat dagen då jag "borde" fått ÄL både om man räknar normal cykel och försjkuten av progesteronet.
Och det är nåt i kroppen som säger att det lixom inte kommer bli nån ÄL denna gång. Jag har inga känningar alls och inget fertilt sekret. Ingenting faktiskt. Hade lite sekret igår, men idag är det inget alls. Så jag vet inte jag. Men det är ju bara att fortsätta testa och se vad som händer.
Det var det lilla som hänt, alltså ingen stegring på stickorna.
Det är på sätt och vis en lättnad denna gång. Lite konstigt kanske men det är så. Jag fick nämligen besök av denne eventuella Han i veckan. Han var här ett par dagar och vi fick umgås ordentligt. Och vad ska jag säga? Jag tror att vi kan bli riktigt bra. Han är väldigt bra. Jag vet faktiskt inte om jag kan säga att jag är singel längre. Vi har ingen etikett på vad vi är. Men en sak är säker iallafall, han är väldigt fin och en person som jag skulle vilja testa livet med. Fantastiskt eller hur? :) Det trodde jag inte alls skulle dyka upp nu!
Men som ni förstår så ställer sig ju allt på sin kant också!
Vi har pratat om det jag har inlett och han säger att an inte vill att jag ska sluta. Han känner att han inte vill vara anledningen till att jag ger upp en dröm. Jag har ju varit brutalt ärlig med honom om det här. Så han vet vart jag står och respekterar det. Sen är han ärlig tillbaka och säger att även om han vill att jag ska fortsätta så kommer det ju bli konstigt om jag blir gravid och han inte är pappan. Då blir han ju involverad och får dela det med mig även om han egentligen inte vill bli pappa så snabbt och på en gång. Han vill vänta 1-2 år.
Den tiden har inte jag känner jag. Så mitt upp i allt det som känns så häftigt med att vara kär igen så finns det där molande att fortsätter jag att försöka nå min dröm gör jag nåt han egentligen tycker känns fel. Och avstår jag min dröm så är det jag som gör hela uppoffringen. Om vi ska bli "vi" på riktigt så innebär det mest troligt att jag flyttar dit han bor. Till hans stad. Och det kan jag tänka mig göra, jag kan göra den satsningen på honom.
Men jag vet inte hur det skulle kännas att göra det uppoffringen för hans skull och sen släppa min dröm? Det skulle nog vara väldigt bittert om det sen sket sig och jag inte fått barn... som om jag tappat en massa tid.
Men jag vet inte hur det skulle kännas att göra det uppoffringen för hans skull och sen släppa min dröm? Det skulle nog vara väldigt bittert om det sen sket sig och jag inte fått barn... som om jag tappat en massa tid.
Så just precis i skrivande stund så vet jag inet hur jag känner för hela grejen. Klart jag vill ha barn. Klart jag vill ha kärlek. Klart jag vill! Både och. Den här mannen vill ge mig kärlek men vill inte ha barn på en gång. Det får jag respektera. Han vill också att jag ska fortsätta med min dröm, han respekterar min dröm.
Frågan är ju bara hur detta ska gå att sammanföra till något gemensamt? Just där står jag nu och undrar lite hur jag ska få ihop det. Jag vet inte alls...
